Man kan cykla genom Europa av tusen olika anledningar. Klimathotet är troligen nummer ett. Utan att negligera det eller andra annalkande katastrofer på jordklotet, så reser jag för att det lockar mig, och för att ha kul. Och lite för att visa att saker man vill göra, kan man ofta göra.
Jag tänker aldrig bli lika extrem som Alexander Supertramp i Sean Penns Into the wild. Det känns roligare när utmaningarna är mer kontrollerade. Men hur som helst: att göra saker som jag vill göra har alltid tilltalat mig. Ett simpelt synsätt som nog ofta är mer självklart i teorin än i praktiken. Egoistiskt och naivt? Kanske. Men inom vissa ramar tror jag att det är bra.
Mer specifikt är en av anledningarna till cykelresan är förstås att jag gillar just att resa. Jag har alltid gillat att se nya platser, och har nästan läst min Europaatlas från pärm till pärm. Säkert sjukt men så ligger det till.
En andra anledning är nyfikenheten, att testa vad jag klarar av och hur det kommer att bli. Och en tredje är förstås att se Europa utanför allfartslederna. Dricka kaffe på schysta fik, träffa byoriginal på landsbygden och leta upp trevliga cykelvägar. Troligen också att köra raka, gråa landsvägar i motvind. Men det kommer nog aldrig att regna.
Målet med resan är inte att ta mig fram så snabbt som möjligt. Jag ser det mer som ett äventyr. Då känns det fel att stressa fram, och framför allt vill jag ha tid över till annat än själva cyklingen. Inte bara laga punkteringar.
Tanken är att snitta ungefär 20 km/h då jag sitter på cykeln, vilket ändå troligen kommer att innebära ett skapligt högt tempo med tanke på packväskor och annan icke-racer-relaterad utrustning. Med touringcykel och packväskor är allt över 15 km/h bonus, har jag läst på något cykelforum. Vi får väl se.
Förresten är ingenting så enkelt att det inte går att göra svårt.